Jeanette Ljunggren

Idag är dag 2 av mitt kattvaktsuppdrag. Just nu kan jag förstå att det är svårt att hålla koll på mig, men jag tror alla faktorer som kan ha varit emot mitt bloggande har varit det den senaste tiden. Dagarna innan vi åkte hem från Shanghai dog internet för oss, och det gick inte att få igång. Dock hade jag sjukt mycket att göra innan vi åkte hem, så det kanske var lika bra? Då slapp jag den "pressen" eller hur man ska uttrycka sig att jag var tvungen att blogga. ;) Samma sak var det när jag kom hem. Nån rolig person hade tydligen klippt av en kabel så vi fick tillbaka vårt internet i lägenheten igår. :P

Så tyvärr kunde ni inte följa dom sista spännande dagarna i världens 3:e största stad och den fruktansvärda packningen och dom skräckfyllda minuter som det tog att checka in bagaget. Så jag gör som man absolut inte ska göra om man ska locka läsare. Jag berättar slutet först. ;) Det gör jag av den enkla anledningen att jag vet att ni, mina kära läsare, är för smarta för något annat. Ni har garanterat redan listat ut att jag är hemma igen och att allt gått bra. :) Så varför ska jag sitta här och kalla något annat? Självklart gick inte allt som på räls när vi skulle hem, men det gick nog bra för att jag inte ska kunna klaga. :)

Dom sista dagarna gick fort, och sista dagen på jobbet gjorde mig otroligt nervös. Jag gillar verkligen inte at säga farväl, och jag var livrädd att dom på sjukhuset skulle göra nån stor sak av att vi skulle åka. Jag minns hur det var när jag skulle lämna Kanada och alla grät till höger och vänster. Alla utom jag. Detta betyder självklart inte att jag inte bryr mig, utan jag fungerar bara så. Hela dagen blev därför som en dimma för mig, ända fram tills vi skulle åka tillbaka till studenthemmet. Vi hade fått några jättefina presenter av chefen, Penny och en vi jobbade med under dagen, så jag funderade på om jag kunde springa ut snabbt som vinden utan att någon skulle upptäcka mig så jag skulle slippa att säga hej då. Dock vet jag om min begränsning när det gäller att smyga som en ninja, så jag gav upp den idén snabbt. När jag tillslut insåg att det inte fanns något sätt att undkomma det hela så satte jag på mig jackan och tog ett djupt andetag.

Men ingen brydde sig.

Alla va så upptagna med sitt, så mitt scenario där alla skulle komma och krama om oss med tårar i ögonen var nog så långt ifrån sanningen som det gick att komma! :D På ett vis var jag tacksam för det, men samtidigt lite förnärmad. Hade vi inte varit mer omtyckta än så?! :S

Sen insåg jag varför. Alla trodde att vi skulle komma tillbaka. Dom förstod inte att vi med största sannolikhet inte kommer att träffas något mer. :P Dom pratade om hur kul det skulle vara för oss att se korten vi tog tillsammans med alla labbet när vi kom tillbaka osv. Men hur stor är den chansen? Julie kommer vi ju träffa igen för att hon kommer åka hit den 17e januari, så det blir kul, men dom andra? :S Tyvärr har jag svårt att se hur det skulle gå till.

På kvällen var jag på massage och sen drog jag och Rosanna till en av våra favoritrestauranger och skulle äta mat. Den muslimska restaurangen alltså. Precis när vi satte oss började två tjejer dansa och alla satt och kollade med förundran i deras ögon. Jag tyckte inte dansen var så spänande, däremot roade det mig enormt att paret som satt nästan bredvid oss hade med sig en GIGANTISK systemkamera, och började fotografera. Så jag satt där och skämtade med Rosanna om det när någon kom fram till mig och började dra i min arm. Jag kollade förvånat upp och såg att det var en av dansarna som ville att jag skulle bli med henne upp och dansa! :P Jag blev stel som en pinne och vägrade. Hon tänkte dock inte godta ett nej. Hon fortsatte att dra och fick alla i restaurangen att klappa så jag skulle gå  upp. Men icke! Hade det funnits en läkare i salen hade han nog misstagit min muskelstelhet för stelkram och gett mig muskelavslappnande, men detta var ren och skär envishet. Jag hade inte lust att dra till mig mer uppmärksamhet än vi redan fick för att vi inte var kiineser, eller för den delen ge fler människkor idén att det är okej att ta kort på mig utan mitt medgivande. Så där satt jag. :) Hade jag fått dricka en öl eller 20 hade dom fått DRA AV MIG från scenen, men i detta läget ville jag bara få min mat. :P Ångrar jag mitt val? Nej. :)

Packningen då? Tro det eller ej, så gick det bra! :D Den sammanlagde vikten var nåt kilo under det man fick ha, och anledningen till att jag fick med mig (nästan) allt hem var för att jag hade på mig mammas underbara jacka med 100 miljoner fack. Jag stoppade allt jag kunde komma på i den där jackan, och tack vare den gick allt bra! :)
Flygresan var dryg dock, men jag såg några bra filmer. En kille som satt bredvid mig när vi flög från Shanghai till Doha spillde en massa ris på mitt säte, så det var inte roligt. Men karmagudarna var där och när flygvärdinnan skulle samla ihop några brickor tappade hon typ 5 st över honom, så han fick igen för att han inte ens erbjöd sig att ta bort det han spillde på mitt säte! ;) Då njöt jag kan jag lova. :)

När jag kom hem väntade Marcus, Marielle och Philip på mig och jag blev så glad när jag såg dom då jag började gråta. Jag var inte alls beredd på att Philip skulle vara med, speciellt eftersom jag aldrig träffat honom innan. Så gissa om jag blev förvånad när jag såg en karl som stod och flinade mot mig när jag släppte taget om Marielle och tårarna bara rann nerför kinderna på mig. Men innan jag hann säga något dumt till honom så insåg jag som tur är att det var han. ;) Så det var en mcycket glad överrasking! Tyvärr fick jag inte umgås med dom länge, men det var så kul att dom kom! :)

Sen har dagarna gått. Jag har gjort mitt bästa för att omställningen skulle gå så smidigt som möjligt, och jag tror att jag lyckats bra. Jag är så tacksam över att få vara hemma igen. Jag är så tacksam över alla som visat hur mycket dom bryr sig och alla som haft förståelse för att det har varit en omställning för mig. Och framförallt är jag så otroligt tacksam för att jag fick den här chansen att få åka iväg. :) Det har varit tufft, men jag ångrar inget. :)

Så nu är jag i Munkfors hos mamma och pappa och passar katterna några dagar nu när dom är i Vietnam. Och det gör mig inte ett dugg att vara här. Jag älskar huset och katterna. Sen är det något så rogivande över att vara här. Det är så lugnt och underbart. Inga bilar, inga människor inget ljud. Det här behövde jag.

Självklart har det hänt en massa spännande saker med jul och allt, bl.a fick jag och Marielle i julklapp av mamma och pappa att vi alla (fam. Ljunggren) ska åka till Grekland i 10 dagar i sommar! :D Ååååh vad jag längtar! <3

Men nu har jag feber och mår inte alls bra, så det får vi ta nån annan gång! ;) Jag har lite bilder jag ska ladda upp till er också så håll ut och håll i! :)

God fortsättning och Gott nytt år på er alla underbara! <3