Jeanette Ljunggren

Igår tog jag och Marcus en rask "nattpromenad", något vi gör ibland. Det är så underbart att få komma ut när det är lugnt och tyst. Knappt en själ ute. Då kan man verkligen njuta av stillheten. Det är bara att fokusera på vägen som ligger framför fötterna och låta alla tankar försvinna bort en stund. För mig var det verkligen välbehöveligt. Jag har varit stressad den senaste tiden för en massa saker. Och att få komma ut igår och röra på mig, och även träna idag, har gjort att jag fått lite mer perspektiv på saker och ting. Dock blir det som vanligt att en ny arsenal av frågor dyker upp så fort man fått svar på något. Jag har insett att det finns alldeles för många "måsten" i vår vardag! Men då kommer självklart frågan: vem är det som ställer alla krav på oss? Är det ren Masochism, eller är det media som har drivit oss till den punkt där inget annat än perfekt duger? Vi förväntas ha ett fläckfritt hem, inredningskänsla likt en inredningsarkitekt, laga mat som en mästerkock, städa med ett leende på läpparna, vara i perfekt form, ha oändligt med energi, vara en perfekt make/maka och vara en perfekt far/mor/dotter/son. Utöver detta ska vi även vara en perfekt anställd och en perfekt arbetskamrat. Vi ska ha våra egna åsikter, men ändå hålla med alla andra.

Är det någon mer än jag som ser att det inte håller?

Räcker det inte med att vi gör så gott vi kan? Man kan inte göra allt, eller vara bäst på allt. Jag tror på att man ska sträva efter att vara så bra som man kan vara, oavsett vilken nivå det är på. Vi kan inte alla vara starkast/smartast/snyggast/roligast mm.

För ett tag sen läste jag en artikel på Veckorevyn.com där det stod: "du är halvbra precis som du är". Och visst stämmer det! Du är bra! Du kanske inte är bättre än alla andra, men du är inte sämre för den delen heller. Jag förväntar mig inte att alla andra ska vara perfekta, så varför tror jag då att andra har dom kraven på mig? Och om jag nu skulle sträva efter att vara perfekt, vad är då perfektion? Är inte det relativt beroende på vem man pratar med? Perfektion kanske är som skönhet, nämligen att det ligger i betraktarens ögon?

Det finns bara en sak man kan vara bäst på, och det är att vara sig själv.

Oh, well. Jag tänker i alla fall försöka vara så bra som jag kan vara, men sluta sträva efter att vara perfekt. Jag är bra som jag är ändå. :) Jag skulle gärna skriva mer om det här, för jag tycker att det är intressant att tänka på. Men det går inte. För nu ska jag ta mitt operfekta arsle in i duschen och sen åka hem till Munkfors och passa katterna ett tag.

Ha det bra alla operfekta sötungar! ;)