Nedgången
Just nu är jag bara sur. Trots att dagen började så bra! Jag fick komma ut på min härliga promenad, för att sen få sätta mig och äta en supergod brunch. Solen sken och jag var utvilad och glad. Men sen föll mitt humör snabbare än en oljad blixt... Jag kände mig bara ledsen och irriterad, så jag hade lust att bara ställa mig och skrika rakt ut. Jag misstänker att det är hormoner som spökar, plus andra saker som har legat och stört mig, men som jag har haft energi att inte låta mig påverkas av. Men nu är jag sliten, så den energin finns inte, och mitt tålamod är som bortblåst. Så nu har dom där sakerna lyckats komma åt en nerv och jag är knappt en millisekund från att explodera på nån känns det som. Generellt sett brukar jag kunna bita mig i tungan väldigt bra, och hålla humöret uppe. Även när andra säger klumpiga eller dumma saker. Men nu är jag bara lett.
Fast det kändes lite bättre efter att ha träffat Mona på gymmet, och jag blev lite gladare bara av att få se henne och prata lite. :) tänk vad mycket ett vänligt ansikte kan göra när man är nedstämd! :) sånt ska verkligen inte underskattas. ;) sen hjälpte det såklart att jag fick träna lite. ;)
Nu har även Marcus åkt iväg på jobb, och för första gången på väldigt länge så känner jag mig mer lättad än ledsen över det. Jag behöver få vara själv nu, och hade han stannat längre så hade han definitivt gjort nåt som hade blivit droppen som fick bägaren att rinna över. Så nu var det bara bra. ;) Nu ska jag tycka synd om mig själv i några timmar till, för imorgon är det jobb som gäller och då kan jag verkligen inte sura. Då måste jag vara på topp igen.
Men en tur till Ica bör jag kunna samla energi till i alla fall. ;) jag måste ju ha mellanmål, plus matlådor, fram tills onsdag. Och med tanke på vad som finns hemma, så är det lätt värt en tur dit nu. ;)
Hoppas ni hade en bättre avslutning på helgen än vad jag hade! ;)
