Tänker sticka ut hakan och säga det (vet att några kommer tycka att jag generaliserar): en hel del män är riktigt dåliga på det här med relationer.

Innan jag går vidare: vid det här årets slut kommer enligt SCB, ca 50 000 barn i det här landet att ha upplevt en separation. Två vuxna i deras närhet har inte lyckats hålla samman. Är inte ute efter att skuldbelägga, utan presenterar fakta. Det finns anledningar till varför det kraschar.

Av alla avslutade förhållande, är det till 70 % en kvinna som står bakom beslutet. Vi män kan skylla på att kvinnor ”har orealistiska förväntningar/krav, är fullständigt oförutsägbara, aldrig nöjda, komplicerade” etc. Det hjälper inte.

Så här är det: det är ytterst få kvinnor som lämnar ett LEVANDE förhållande. Om någon. För några år sedan skulle jag själv kunna kontrat med: ”men jag gjorde allt för henne!” Vad är ”allt”?

Det handlar inte enbart om att göra, utan VARA NÄRVARANDE (kommer att skriva om detta imorgon). Vi kan göra ”allt” och samtidigt vara fullständigt känslomässigt blinda och icke lyhörda. När tänkte du: när skrattade hon senast? Vad får henne att le inombords? Hur agerar/reagerar jag när hon känner sig orolig och utmattad? Hur kan jag uppmuntra utan att komma med falska försäkringar? Får jag henne att känna sig speciell?

En av anledningarna till att vi missar poängen, är att vi inte pratar med andra män om relationer och hur vi känner det. Det har kanske inte funnits några bra manliga förebilder och vi är utelämnade åt en från början felprogrammerad GPS.

Det handlar inte om att vara en försiktig myskille. Inte heller om att ständigt ligga på gaspedalen och tro allt handlar om prestation och görande. Stanna upp och fråga: hur vill jag att hon skall känna sig i min närhet? Vem kan jag VARA för att kunna ge djupare trygghet och vad är SAMHÖRIGHET?

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare